Rosenlöfs från början

Rosenlöfs hade som mest närmare tjugo anställda, på senare år ett färre antal. De som arbetade med trycksaksproduktionen, var i allmänhet specialiserade på sättning, tryckning eller bindning, även om en del av dem kunde rycka in på en annan avdelning än där de normalt hörde hemma.

Nu går vi in på Rosenlöfs och följer arbetet under några förmiddagstimmar en sommardag, kanske i slutet av 1910-talet.

DET ÄR TIDIGT om morgonen. Dagens första tåg på Gefle-Dala järnväg, på väg västerut inåt landet, har dundrat förbi så att fönsterrutorna uppe i bokbinderiet skallrat.

Bokhållare Lincoln Unge har som vanligt slagit sig ned på stolen i det yttre kontoret. Han har redan gått igenom dagens post och tagit fram ordboken. Med upptränad, elegant handstil antecknar han dagens beställningar: ett antal kassaböcker till ett företag i Hofors, ett hundra visitkort åt en fabrikör i Torsåker samt en affisch i femtio exemplar till Barnens Dagfestligheter i Templarparken i Kungsgården. Beställare är Ofvansjö-Storviks Majblommeförening.

När Unge gjort sina noteringar går han genom tryckeriet ut i sätteriet. Båda de stora snällpressarna dundrar och går, remtransmissionen i taket viner. Det är visst K.A Henriksson , som står uppe på plattformen till Stora Snällan och matar den med ark i formatet 69*110 cm. Lincoln Unge lägger beställningssedlarna i olika fack i orderhyllan och byter några ord med sättare Johansson, som är upptagen med ett arbete. Han har lyft upp en kast med typsnittet Romanisch ur regalen, bänkskåpet, och står med vinkelhaken, sätthaken, i vänster hand och plockar upp typerna en efter en i haken på önskad satsbredd. Det framgår av orden hur texten skall sättas, så han har inte behövt välja själv mellan fyra hundra stilar, som sätteriet förfogar över. Så småningom placerar han de uppsatta raderna i ett skepp, knyter om ett kolumsnöre, färgar in den satta texten och de utsmyckningar som omger den, lägger på ett papper och gör ett första avdrag, för att korrektur skall kunna läsas.Senare bär han ut skeppet till tryckeriet. Detta är ett litet arbete där en av de mindre pressarna gott och väl räcker till. Efter en kort diskussion tar en av tryckarna över arbetet och går ut på lagret för att hämta lämpligt papper. Innan tryckningen sedan kan påbörjas, kanske formen måste lappas upp för att trycket ska bli jämt över hela satsytan. Upplappningen kan vara ett tidsödande moment.

Springpojken ilar förbi på tonårssnabba fötter. Han har varit inne i sätteriet i något ärende, nu rusar han uppför den branta trappan till bokbinderiet. Väl uppe, andas han med visst välbehag in luften. Det luktar upphettat lim från de elektriskt uppvärmda burkarna, som står här och var på de långa arbetsbänkarna. Först hjälper han till en stund och smörjer an ryggstrimlor - en av bokbindarna har varit sjuk en tid och man ligger efter med ett par beställningar och då rycker springgrabben in när han har en stund över. Sedan går han bort till en annan arbetsbänk för att hämta flera buntar med färdiga böcker som skall skickas iväg till beställaren idag. Han kan inte låta bli att gå fram till ett av marmoreringskaren och läsa det fantasieggande receptet till marmoreringsvätskan, som sitter där på väggen: 6 liter kalkfritt, mjukt vatten. 120 gram garagenmossa. Alun. Oxengalla.

En av bokbindarna har förklarat för honom att vätskan gör att färgerna som hälls ner i karet inte blandas och inte sjunker till botten. Då kan man sänka ned bokblockets snittytor, en efter en, och få fram den vackra, vågformade marmoreringen. Springpojken bär ner boktravarna till packrummet innanför entrén och börjar slå in böckerna till hållbara packet. Ibland läser han några rader av den finstilta, krångliga texten, som är tryckt på ett rejält plakat på ena väggen i packrummet: "Lag om arbetarskydd given i Stockholms slott den 29 juni 1912". Samtliga 53 paragrafer står återgiven, väl värda att tänka på här bland skärmaskiner utan dubbelkommando, remdrift utan något som helst skydd, tryckfägsångor som aldrig dras ut av något fläktsystem.

När paketen är klara, kånkar han ut dem till dragkärran på gården samtidigt som en kund kliver in för att göra en beställning. Det är en timme kvar tills Gävletåget skall gå. Springpojken vet att det är bäst att vara ute i god tid, för blankettarbetet vid godsinlämningen är alltid tidsödande. Han lyfter dragkärrans handtag och börjar att traska iväg bort mot järnvägsövergången. Samtidigt strömmar tryckeriarbetarna ut på gårdsplanen - ett tiotal män och ett fåtal kvinnor, de senare från bokbinderiet. Det är matrast och en solig sommardag som denna försitter man inte möjligheten att äta utomhus, om man inte cyklar hem och gör det förstås. Annars intas den medhavda matsäcken på arbetsplatsen, brevid tryckpressen eller linjeringsmaskinen.
Matrum existerar inte på Rosenlöfs och det kommer aldrig att göra det, lika litet som ett omklädningsrum. Någon semester har de anställda inte, lika litet där som på andra svenska arbetsplatser. Semesterlagen, med två veckors lagstadgad ledighet, är ännu nästan tjugo år avlägsen, 1938 antas den av riksdagen. Inte undra på då att matrasten tillbringas ute i solen när vädret är sådant. Springpojken med sin dragkärra är nu dold av sommargrönskan. Det dröjer ännu innan han är tillbaka och får äta sina smörgåsar.